...Det har ju mina hundar allihop, spaniels som de är.
Igår kom jag hem tidigt. Hundarna fick en snabb avrastning, sedan blev det annat. Efter hundarnas middagsmål tog jag ut damerna på en sväng. Dunder fick då vara hemma (blir ofta brötigt att gå med alla på en gång så jag delar upp promenaderna ibland). Men när det var hans tur kände jag att jag ville låta honom få göra något skoj, så fast solen redan var på väg ner drog vi ut till skogs. Jag blev förvånad över att upptäcka att ingen gått där sedan snön föll, mer än en ett antal rådjur. Det är en av platserna jag viltspå
rar i, och har även sett en hel del tecken på att åtminstone någon mer gör det. Men nej, snön låg lårdjup där vi pulsade fram. Dunder fick springa lös, och tyckte förstås att det var jättekul. Än en gång blev jag glatt överraskad över hur duktig han var på att komma när jag ropade (vilket jag gör med jämna mellanrum, vill hålla hunden nära och undvika att den lär sig att inkallning = uppkoppling eller "nu kommer det någon"). Han har seperatationsångest så lämnar mig inte frivilligt, men när han kom upp i ett och ett halvårsåldern utvecklade han som så många andra tonåringar (både djur och människor...) en mycket selektiv hörsel och blev avgjort tuffare när det gällde att hålla sig långt ifrån matte. Jag vet inte om det beror på att v
i jobbat en hel del under vintern med diverse konster och kontaktövningar eller (vilket jag väl mest hoppas på) bara har lugnat ner sig, men han kom springande som en dröm med viftande svans. Eftersom han fick en godbit till belöning tycktes han ha riktigt kul också. Jag hade lånat ett par riktiga vinterstövlar, så fötterna höll sig någorlunda varma även om byxorna var nog så blöta när vi kom hem igen. Då var det i stort sett mörkt ute och jag kunde med gott samvete lämna honom att sova en stund medan jag åt kvällsmat och såg på kvällsprogrammen på TV.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar