Var det bättre förr?

Igår gick jag och kompisen ut i ett par timmar med en hund var. Vi pratade om hur det var förr, innan man fick upp ögonen för vårt lilla område. Innan grävmaskinerna kom, innan de började spränga sönder berget och bygga hus på varje minsta lediga plätt. Det var verkligen en helt annan mentalitet då, mer mot typen "alla känner alla", med många lovande skogspartier där barn kunde leka. Idag finns knappt något kvar, många av nybyggarna hälsar inte - vi har en riktig diamant i närheten som bara blänger om man säger "hej"... För att då inte tala om hur hunderiet fått ändras. Man kan inte längre gå på de vanliga skogsvägarna med en lös hund utan att hela tiden få titta efter eventuella mötande. Både jag och kompisen har i stort sett slutat ha hundarna lösa där vi förr alltid lät dem springa - man blir så nojig av att behöva titta bakom varje vägkrok, det är enklast att bara ha hundarna kopplade hela tiden. När vi vill släppa dem försöker vi hitta små otympliga stigar långt inne i snåren, men inte ens där känner man sig helt säker. Inte för att våra hundar är ohyggliga bestar som attackerar allt och alla, men båda känner vi oss skyldiga att koppla upp hundarna om vi möter någon, om inte annat bara utifall de vi går förbi skulle vara allergiska eller hundrädda (våra hundar springa gärna fram för att hälsa). Och med allt nytt folk man inte känner har skogspromenaderna verkligen förändrats till det sämre. Vi tror oss ha hittat en liten obskyr väg där folk inte egentligen går, tyvärr är det dock en mycker kortare runda än vi är vana vid. Igår visade hon en promenad de brukar gå med hunddagiset och det var jättetrevligt med ett fint skogsparti, så där ska jag försöka gå fler gånger.
Vi pratade om vad de gamla klasskamraterna kan tänkas göra nuförtiden, hur en gemensam gammal kompis och hennes hund har det... De flesta vi gick i samma klass som har vi inte sett på flera år nu. Många har nog flyttat hemifrån. Vi skrattade och sa att vi två, vi har nog fastnat någonstans på vägen mot vuxendomen...