Grattis Dunder

Ja, den 27:e fyllde Dunder två år! Tänk att han är så stor redan. Han firades med nästan alla i familjen (de som var hemma!). I vanliga fall är han ju ute hos mig, så han tyckte att det var jättespännande inne i "stora" huset och sprang runt och nosade som galen, men sedan låg han snällt under bordet. Han fick flera nya leksaker, speciellt populära var två formade som apportbockar, en rosa i ganska hård plast och en "pip". Dem har han glatt lekt med, det kan jag lova!
Tyvärr har jag inga kort från firandet, de finns men dock endast på föräldrarnas dator. Ska se om jag kanske kan få tag på dem vid ett senare tillfälle!
Nästa födelsedagsbarn blir Tina, fast det är en månad eller så kvar. Hon ska fylla åtta år, snart en riktig liten dam!

Ingen vår...

Igår satt jag och morsan ute och fikade med hundarna. Solen sken, snön började smälta... Det var riktigt mysigt.
Så när jag kommer ut nu på morgonen har det förstås snöat i mängder! Just typiskt! Okej, jag vet att man inte ska våga hoppas på vår förrän April, men i alla fall, nu var det faktiskt riktigt orättvist!
Nellie och Dunder tyckte att det var kul med mer snö (speciellt Dunder! Se bilderna nedan!) medan Tina nog mer delade mina synpunkter på att värmen kanske borde fundera på att komma tillbaka nu.
Har tränat vidare med Dunder. Vi har jobbat mest på platsliggandet men även på tandvisning och igår jobbade jag på fritt följ såväl som linförighet. Vet inte vad det var med honom men han lyfte på frambenen som en riktig uppvisningshäst! Såg riktigt stiligt ut så jag berömde det, vem vet, har man tur så kanske det kommer fram igen någon gång... Skulle nog se fint ut i utställningsringen. Ett sådant där flashigt uppvisande med sträckt koppel kan vi nog glömma i alla fall - Dunder tycks tro att när jag drar i kopplet är det hans uppgift att dra tillbaka ännu mer, så det blir riktiga träningspass! Enklare är i så fall att väsa till ett "Fot" och satsa på löst koppel och försöka lura i honom att det är lydnad vi sysslar med - då håller han sig vid mig fast blir liksom dubbelvikt i sina försök att hålla ögonkontakt... Nåja, det är väl bara att fortsätta försöka!

Hundkurs och valpbesök

Igår var Dunder på första kurstillfället på vårens kurs - tävlingslydnad 1! Vi arbetade med tandvisning och platsliggande.
Platsliggnadet gick bra, fast underlaget var inte det bästa - blandning av grus, is och vatten, så efterhand, allt eftersom han blev kallare och blötare, blev det lite sämre men överlag tycker jag att han skötte det bra. Första gången instruktören agerade störning låg han jättefint (fast han gnydde lite - ville fram och hälsa!). Andra gången, när alla tränade tillsammans, reste han sig men det är bara att jobba vidare.
Tandvisningen hade han jättesvårt för - han ville så jättegärna hälsa hela tiden! Till sist satt han kvar - och skakade, så gärna ville han resa sig! Så där får vi jobba vidare, fast det är svårt, man kan ju inte träna denna typ av tandvisning själv...

Idag var vi och tittade på valp! Morsan och syrran ska skaffa en liten cockerdam, fast hon är bara fyra veckor gammal än sålänge. Hon kommer ifrån Joytails kennel, registreringsnamn är ännu inte bestämt men syrran vill kalla henne Flizan. Korten i detta inlägg är på henne!

Nästa kurstillfälle är inte förrän nästnästa söndag. Idag tränade jag Dunder i platsliggning (inte så mycket, men i alla fall) och även själva läggandet. Han skötte sig jättebra, låg kvar hela tiden. Jag körde en tvåminutare på cirka 20 meter och han låg kvar perfekt. Igår ville han inte riktigt lägga sig - reste sig om jag stod kvar (låg dock kvar om jag gick iväg) så idag tränade jag på att han skulle ligga kvar med mig stående bredvid. Inga problem alls - underlaget gör nog mycket, det kan ju inte kännas skönt att liga på isigt, blött grus...

Någon som jäklas med mig?

Ja, ibland kan man ju inte annat än undra om det är någon där uppe bland molnen som hyser agg mot en...
Skulle våga mig på att fixa till layouten in min blogg. Känner till CSS - litegrann. Så det gällde att vara försiktig. Efter viss 'trial and error' fick jag ändå det som jag ville ha det, i stort sett. Dock var det himla mycket krångel - vårt nät vill bara inte fungera (går oerhört långsamt - större delen av kvällen igår gick åt att undersöka varför), självklart skulle Photobucket ligga nere så då kunde jag inte ladda upp bilderna där, och när strulet ändå var igång skulle förstås Blogger ligga nere... i två omgångar! Och när allt så äntligen var klart, då tillhörde min blogg en av de utvalda som skulle gömmas bakom en finfin 403, alltså "åtkomst förbjuden". Suck! Men nu verkar allt fungera, äntligen.

Vet inte om jag nämnt det innan här, men jag tycker mycket om att teckna. Djur, förstås. Människor blir det inte om jag kan undvika det! Bilden här till vänster är i alla fall ett exempel på en bild jag nyss gjort. Det ska föreställa en breton (fransk fågelhund). Jag använde en handtecknad skiss till grund men i övrigt är den helt datormålad, med hjälp av min älskade Wacom jag fick i julklapp. Det krävs förstås mycket träning, det är svårt att rita helt raka streck osv, men det går ändå framåt! Bilden till höger är ännu nyare, fast jag lade mycket mindre jobb på den. Det är förstås Nellie, min gamla cockerdam!
Okej, klockan är tio över åtta, det är lördag morgon och genom fönstret ser jag att himlen är lysande blå. Nog för att snön ligger kvar ännu, det verkar bli en trevlig dag, man kanske kan låtsas att våren närmar sig... Dags att lämna datorn och hitta på något annat!

Rådjursexplosion?!

Ja, det kan man verkligen säga att det var idag!
Gick ut till skogs igen med Dunder, samma runda som sist men nu gick vi lite längre och jag försökte välja en något annorlunda väg för variationens skull. Bland det allra första vi såg var åtminstone tre, kanske fyra, rådjur som snabbt sprang undan. De var dock på rätt långt håll så jag släppte Dunder lös i alla fall. Han tyckte förstås det var oerhört spännande att springa runt i hög fart, men höll sig hela tiden inom synhåll. Han är viltspårstränad på rådjur men visade inga ansatser på att vilja ge sig av helt själv.
Vi såg massor av rådjursspår men inga efter människor, i alla fall inte som inte skulle kunna ha varit efter oss sedan sist. Dock blev jag fundersam när vi stötte på flera inte helt små blodfläckar i snön, kombinerat med fler rådjursspår. Vi såg även flera högar med rejäla pälstussar.
Vi fortsatte att traska på, och kom till utkanten på ett granplantage. Ja, självklart - där kom nästa rådjur springande! Jag vet inte om Dunder såg det eller bara kände lukten av det, men han stack iväg åt samma håll. Jag oroade mig inte för att han skulle hinna ikapp det - inte en chans! Men jag tänkte att "jaha, den här promenaden blir nog längre än jag tänkt mig om jag ska springa och leta efter honom halva kvällen", men han skötte sig exemplariskt och det kan inte ha tagit mer en absolut max två minuter innan han kom springande (om än med tungan i stort sett hängande i marken efter den springrundan!) och placerade sig på min vänstra sida. Så ingen rådjursjakt idag! Men jag bestämde mig ändå för att ta det säkra före det osäkra, kopplade upp honom och började traska hemåt igen. Vi stötte på blodfläckarna igen, och när jag fick syn på en pälstuss som fortfarande satt kvar i en något blodig hudslamsa kunde jag inte låta bli utan var tvungen att ta en närmare titt. (Sorry morsan, jag vet nog vad du tycker men jag kunde inte låta bli!) Jag hade redan listat ut att lämningarna inte kunde vara gamla eftersom det inte fallit någon snö alls på dem, men blev mycket förvånad över att märka att pälsen och huden fortfarande var alldeles varma, trots att de låg i knädjup snö! Så det kan verkligen inte varit längesen det hände, vad det nu vad. Inte den blekaste aning, faktiskt, om vad som nu kan ha hänt. Jag vet nästan ingenting om jakt, men tittade i alla fall på Svenska jägareförbundets hemsida, och det är absolut inte jaktsäsong på rådjur. Dessutom fanns ju där inga spår efter människor. Har funderat och min bästa gissning är att någon hund satt efter dem - några i familjen såg för kanske ett par veckor sen en större hund i området jaga just rådjur. Jag kan bara hoppas att vad det än var som hände, gick det bra för hjortarnas del. Jag var för långt ifrån de minst fyra olika rådjur vi såg, så jag kunde inte avgöra om någon av dem var skadad. Dock såg jag massor av spår på att de höll till där - hålor där snö grävts bort, bortgnagd bark, spilling och sådessa sjuherrans alla spår precis överallt...

Vildmarksblod i ådrorna...

...Det har ju mina hundar allihop, spaniels som de är.
Igår kom jag hem tidigt. Hundarna fick en snabb avrastning, sedan blev det annat. Efter hundarnas middagsmål tog jag ut damerna på en sväng. Dunder fick då vara hemma (blir ofta brötigt att gå med alla på en gång så jag delar upp promenaderna ibland). Men när det var hans tur kände jag att jag ville låta honom få göra något skoj, så fast solen redan var på väg ner drog vi ut till skogs. Jag blev förvånad över att upptäcka att ingen gått där sedan snön föll, mer än en ett antal rådjur. Det är en av platserna jag viltspårar i, och har även sett en hel del tecken på att åtminstone någon mer gör det. Men nej, snön låg lårdjup där vi pulsade fram. Dunder fick springa lös, och tyckte förstås att det var jättekul. Än en gång blev jag glatt överraskad över hur duktig han var på att komma när jag ropade (vilket jag gör med jämna mellanrum, vill hålla hunden nära och undvika att den lär sig att inkallning = uppkoppling eller "nu kommer det någon"). Han har seperatationsångest så lämnar mig inte frivilligt, men när han kom upp i ett och ett halvårsåldern utvecklade han som så många andra tonåringar (både djur och människor...) en mycket selektiv hörsel och blev avgjort tuffare när det gällde att hålla sig långt ifrån matte. Jag vet inte om det beror på att vi jobbat en hel del under vintern med diverse konster och kontaktövningar eller (vilket jag väl mest hoppas på) bara har lugnat ner sig, men han kom springande som en dröm med viftande svans. Eftersom han fick en godbit till belöning tycktes han ha riktigt kul också. Jag hade lånat ett par riktiga vinterstövlar, så fötterna höll sig någorlunda varma även om byxorna var nog så blöta när vi kom hem igen. Då var det i stort sett mörkt ute och jag kunde med gott samvete lämna honom att sova en stund medan jag åt kvällsmat och såg på kvällsprogrammen på TV.

Var det bättre förr?

Igår gick jag och kompisen ut i ett par timmar med en hund var. Vi pratade om hur det var förr, innan man fick upp ögonen för vårt lilla område. Innan grävmaskinerna kom, innan de började spränga sönder berget och bygga hus på varje minsta lediga plätt. Det var verkligen en helt annan mentalitet då, mer mot typen "alla känner alla", med många lovande skogspartier där barn kunde leka. Idag finns knappt något kvar, många av nybyggarna hälsar inte - vi har en riktig diamant i närheten som bara blänger om man säger "hej"... För att då inte tala om hur hunderiet fått ändras. Man kan inte längre gå på de vanliga skogsvägarna med en lös hund utan att hela tiden få titta efter eventuella mötande. Både jag och kompisen har i stort sett slutat ha hundarna lösa där vi förr alltid lät dem springa - man blir så nojig av att behöva titta bakom varje vägkrok, det är enklast att bara ha hundarna kopplade hela tiden. När vi vill släppa dem försöker vi hitta små otympliga stigar långt inne i snåren, men inte ens där känner man sig helt säker. Inte för att våra hundar är ohyggliga bestar som attackerar allt och alla, men båda känner vi oss skyldiga att koppla upp hundarna om vi möter någon, om inte annat bara utifall de vi går förbi skulle vara allergiska eller hundrädda (våra hundar springa gärna fram för att hälsa). Och med allt nytt folk man inte känner har skogspromenaderna verkligen förändrats till det sämre. Vi tror oss ha hittat en liten obskyr väg där folk inte egentligen går, tyvärr är det dock en mycker kortare runda än vi är vana vid. Igår visade hon en promenad de brukar gå med hunddagiset och det var jättetrevligt med ett fint skogsparti, så där ska jag försöka gå fler gånger.
Vi pratade om vad de gamla klasskamraterna kan tänkas göra nuförtiden, hur en gemensam gammal kompis och hennes hund har det... De flesta vi gick i samma klass som har vi inte sett på flera år nu. Många har nog flyttat hemifrån. Vi skrattade och sa att vi två, vi har nog fastnat någonstans på vägen mot vuxendomen...

Promenadväder

Snön ligger fortfarande tät på marken. Måste faktiskt erkänna att jag är en sommarmänniska - när andra runt mig försöka framhära vinterns skönhet (och nog är det fint ute, det erkänner jag visst) så tänker jag på hur jag mycket hellre skulle vilja ligga på badstranden, gå en härlig skogspromenad och känna brisen mot armarna, gå ut tidigt på morgonen och ta kort på blommorna...
Inte för att snö och kyla kan vara mysigt, men nu vill jag faktiskt ha vår igen!
Hursomhelst, häromdagen var jag och kompisen ute i skogen och promenerade med Dunder (min engelska springerkille på två år) och hennes yngre dalmatiner. Det var -7 och vi var borta i ungefär två timmar. En hel del kort blev det också, vilket alltid är kul förstås.
Idag var jag och mamma ute med våra andra två hundar. Korten är från den utflykten. Hundarn fick gå lösa och tyckte det var riktigt roligt, tillochmed cavalieren Tina sprang en del!
Delar av promenadvägen sammanföll med den jag och kompisen gått och det var ganska kul att se unghundarnas galna spår. Mycket hopp och stoj blev det den dagen, det kan jag lova!
Hursomhelst, damerna fick alltså komma ut i skogen idag. Senare var jag ute med Dunder, en kortare promenad innan det var dags för matutdelning, och då mötte vi kompisen. Hon bjöd in oss på en lekstund så han fick leka med hennes hundar. Det kändes bra att alla fick hitta på något idag!